Om jag kunde så skulle jag ge dig
allt det där jag aldrig ger dig
men du, jag ger dig min morgon
jag ger dig min dag

Har ingen aning varför Håkan-rösten dök upp och sjöng den.
Fast.
Det är ju sådär nu. Inte de sista två fraserna, men dom andra.
Jag skulle så jättegärna vilja vara vanliga stina, och att det var som vanligt, sådär engagerat, positivt, socialt osv, som bara stina kan vara. (Och det är läskigt, för jag är på nåt sätt inte stina längre. Det är som om jag är nåt transparant bihang till stina. Nåt som ser vad stina skulle ha gjort, sagt och tänkt vid tillfällen. Hela tiden.)
Jag har blivit apatisk på nåt sätt.
Och jag har fått lust och idéer till vad jag vill måla. Senaste gången jag målade frivilligt och seriöst, var när jag var nere.
So, there you have it.

Och det började för två veckor sen.
Sähär va, vanligtvis är inte jag en sån som ser tecken i saker och ting som händer. Jag säger ibland "ooh, det kanske är ett tecken!", men jag är aldrig seriös. Aldrig.
Men.. Jag vet inte om jag är oseriös den här gången. Jag tvekar lite, är rädd. För det är läskigt.
Det var för två veckor sen min far sa till mig att jag inte fick gå Alterna till hösten.
Och sen dess har en oförklarlig tyngd lagt sitt i mitt hjärta. Jag har frågat, bett och gråtit över den. Svar? Nada.
Men hela tiden (HELA tiden), stöter jag på ngt som har med Alterna att göra.
Det är lappar, människor som går där, släkt till såna som går där, och massa massa massa mer.
Ja, det finns ganska mkt om det här i jönkan, sveriges jerusalem, men det har aldrig varit så mkt som nu.
Ser ni vart jag är på väg?
Jag vet inte, jag brukar ju inte tro på sånt här.
Men det kommer emot mig hela tiden. Och då är det svårt att inte ens åt möjligheterna med det.
Det kallas sub..kom..plik..ven..ation nånting.


Det är så sjukt jobbigt.
Jag försöker ändra mig till mammas och pappas tänk, men det är sjukt svårt.
Svårt att försöka göra nånting konstruktivt med det.