The Tremendous Three

det här är matilda, jag och malin. vi är fantastiskt fula här, men dom är verkligen två fantastiska vänner. i love them.

om sånt som är mig kärt: mormor

Hos min mormor är allting som det alltid varit fast ändå inte.

Min mormor bor på landet i ett grått hus med en fantastisk veranda. Där luktar det en blandning av hembakt, mögel, permanentvätska och mormor själv så klart. Väggarna pryds av bonader med visdomsord, ett för årets alla årstider samt av en massa gamla foton från förr och nyare foton på alla oss barn- barnbarn- och barnbarnsbarn. Köket är husets hjärta. Där inbjuder soffan till middagstupplur och när mormor själv får välja står radion ofta på. Dörren till finrummet är till vardags oftast stängd. Därinne är det lite dragigt eftersom värmen inte är på, men varje gång släkten samlas vrids elementen på till max, brasan tänds och finporslinet dukas fram.

Trädgården är stor och vaktas numera av en porslinskatt, men förr stod där en tomte. Tid, väder och vind sätter sina spår även i trädgårdstomtar, så numera vilar han i frid under verandatrappen. Varje höst är det brått att plocka ner äpplerna och göra saft och gelé av alla klarbär. Varje vinter sätts ljusbågen vid grinden upp, gången skottas och huset julpyntas. Varje vår skvallrar tussilagon och skillan i diket och äppelblommorna i trädgården om att något är på gång och varje sommar står trädgården i full blom och man kan springa barfota i gräset.

Mormor älskar besök. Helst vill hon gärna veta några dagar innan man kommer, på så vis kan hon glädjas längre, menar hon. Och varje gång man kommer sitter hon på verandan och väntar på en. Väntar och längtar. Sedan sätts kaffebryggaren på och bordet dukas. Då är det fest.

Idag, men för exakt 62 år sedan lät mormor och morfar döpa sig i Elimkyrkan i Skärstad norr. Vackra och vitklädda stod de där på estranden och sjöng ”På löfternas vägar till himlen vi gå”. Men innan de steg ned i vattnet, knackade det på kyrkodörrarna och in kom hela bygdens idrottsförening. De ville säga adjö till morfar, som innan dess varit en aktiv medlem och boxare. Nu var den tiden förbi och en ny tid väntade. Inget enkelt beslut men fortfarande värt allt, om man frågar min mormor.

Kan vara tryggt ibland att vila på någon annans erfarenhet.

Min mormor är 84 år gammal, hon har mycket erfarenhet av livet. Förr tänkte jag inte så mycket på åldern men nu märks åldern mer och mer. Nu är det som att hon blir äldre och äldre för var gång vi ses. Sant jag vet, annat vore konstigt. Men det är lite vemodigt att höra henne tala om att huset som varit hennes fristad i alla dessa år nu tynger mer än det friar. Det är lite vemodigt att själv få ta med sig fikat, för att hon inte längre orkar baka som hon gjorde förr.

Många minnen finns och insikten om att allting inte längre är som det varit. Men det är också små saker som egentligen inte är viktiga. För vad spelar det för roll - mot värmen som fyller mitt bröst, när hon berättar om sitt och morfars dop och hennes röst spricker av glädje(!)

Jag är såå glad för min mormor.

Det här skrev Fina Frida på sin blogg så vackert om Mormor.

God of Justice

Jesus you have called us
freely we've recieved
now freely we will give
We must go
live to feed the hungry
stand beside the broken
we must go
Stepping forward
keep us from just singing
move us into action
we must go


Jag vill.

Måste måste PANIK måste

Måste klura ut vad jag ska göra!
Jag har second thoughts om team i Örebro (inte att det inte skulle vara fint, men).
Jag har fått ett till mail från Brad om England och det pockar på mig lite.
Jag funderar på om jag ska nån annan stans i världen för nya kulturer pockar också på mig.
Jag kanske är på väg att komma på vad jag ska göra när jag blir måste ha ett riktigt jobb (men det hjälper mig inget just nu när skolskolansökningarna är way past deadline).

Förvirrad och jag måste prata med någon och GUD HJÄLP MIG.

Gode Gud.
Och jag bara saknar. Har det också något med det här att göra? Naej... eller?
Jag blir galen.

och mitt i all frustration

så ploppar Renstan upp och förgyller mitt liv:

"just a couple of months stina and i'll be home again"

And so we're back on that road again

JAG VET INTE VAD JAG SKA TA MIG TILL MED MITT LIV
VAAAAAART SKAAAAAA JAAAAAAG?

sydafrika.england.australien.kanada.usa.japan.sverige.

i'm not sure anymore. i'm not sure and i don't know why
GUD.

Rackarns.

Sydafrikanerna sitter på planet hem och det sista jag såg av dom var igår.
Det är hemskt vad jag saknar dom, det tog mitt hjärta ungefär två minuter efter att vi hade börjat åka, att bli en klump. Jag höll på att börja gråta när jag kramade om Rudi och Charles, men det kom liksom inte hela vägen fram. Och det är så konstigt för jag trodde verkligen att jag skulle börja storböla, men det hände inte. Jag vet inte varför, men istället för tårarna så klumpade hjärtat ihop sig.
I love 'em all like brothers and sisters. Dom är så fantastiskt fina.
Och även fast jag bara har känt mina kära sydafrkaner i ca. en månad så tror jag att jag har fått riktiga vänner i dom (hos vissa mer och andra mindre förstås).

Just nu hatar jag avståndet,
men jag ska och vill träffa dom igen. They mean too much to me to not see them again.
Och allt som jag har fått och lärt mig av dom ska jag bevara nära mitt hjärta.

10 maj

Om jag inte har sagt det så är sydafrikanerna här.
Och trots allt så älskar jag dom allihop och jag kommer nog att bli lite ledsen när dom åker.