Den femte dagen innan Alterna.
Jag har varit på en fin begravning idag, och egentligen inte gjort så mycket annat.
En sak, en viktig sak som jag känner i hjärtat men inte riktigt förstår i huvudet.
Både igår när KompisEllen berättade om sin missionärsvän och idag på begravningen så var det en sak som blev tydlig för mig mitt ibland det suddiga.
Att Gud bär en genom hela livet. Att det går att sätta sin lit till att Gud tar hand om mig, att Han har allt i sin hand. Att det är lika relevant för mig som för andra, även om andra redan har levt sitt liv och det bara är sånt man ofta hör men aldrig riktigt tar på allvar, så gäller det löftet för mig med. Jesus skiter inte i mig, utan Hans omsorg är lika för ALLA.
Gud bär mig ända in i evigheten.
Och Tack Gode Gud för det.
Och det är ju så sjukt och hemskt att man inte uppskattar livet ordentligt, utan bara tar det för givet istället. I ens egna lilla bubbla finns det många problem och mycket skit. Men livet är större än så. Man behöver bara lyfta blicken lite granna.
Jag har egentligen redan gått och lagt mig, men jag blev så orolig över allt jag måste hinna med, och min ekonomi som inte håller så att jag inte kunde sova.
Så nu ska jag lyfta min blick högre och lita på att Gud hjälper mig i Jesu Namn, AMEN.
Nej, Axel såg inte ut såhär hela tiden. Men här såg han så sjuk ut att han fick vara med på bild (grädden på moset här är att jag inte känner honom värst mycket) och agera som kompensation för uteblivande av bilder! Kul va.
