Vips

... Så infinner sig lusten att göra allt själv på en gång, ackompanjerad av en lätt suck. En suck för att jag inte kan allt eller ens så mycket om att göra smycken eller sy kläder eller skriva låtar. Men viljan finns. Och kanske är det det enda som behövs i början, så kommer erfarenheten så småningom.
Men åh. Vill! Nu!

Känner av det envishetens och otålighetens stråk som går genom min familj. A blessing and a curse, så att säga. Men jag är så himla tacksam att jag har den. Att jag är en del av just min familj. 
Ska ta den där envisheten och whip it in to shape till motivation och driv till att KOMMA LOSS. Har sagt det förr och säger det igen, haha. Min ständiga dragkamp.
Oh well!