Rackarns.

Sydafrikanerna sitter på planet hem och det sista jag såg av dom var igår.
Det är hemskt vad jag saknar dom, det tog mitt hjärta ungefär två minuter efter att vi hade börjat åka, att bli en klump. Jag höll på att börja gråta när jag kramade om Rudi och Charles, men det kom liksom inte hela vägen fram. Och det är så konstigt för jag trodde verkligen att jag skulle börja storböla, men det hände inte. Jag vet inte varför, men istället för tårarna så klumpade hjärtat ihop sig.
I love 'em all like brothers and sisters. Dom är så fantastiskt fina.
Och även fast jag bara har känt mina kära sydafrkaner i ca. en månad så tror jag att jag har fått riktiga vänner i dom (hos vissa mer och andra mindre förstås).

Just nu hatar jag avståndet,
men jag ska och vill träffa dom igen. They mean too much to me to not see them again.
Och allt som jag har fått och lärt mig av dom ska jag bevara nära mitt hjärta.