I am not my hair
I am not this skin
I am not your expectations no,
I am not my hair
I am not this skin
I am a soul that lives within.


alltså. jag har en lite plan i huvudet. eller en idé, kan man kanske säga.
om hur allting skull kunna vara, och hur allting skulle funka.
Jag vet. det funkar inte så, och det skulle bli förfärligt tråkigt om allting hände som man ville det hela tiden. tråktråktråk.
Den enda planen som funkar är Guds plan.

Idag på mötet i pinkan så var det ungt folk från bibelskola grow på besök. dom pratade om hur Gud hjälper en i svåra situationer, hur man lyssnar på Gud och hör hans röst och den här rustningen som det står i Efesiebrevet 6:12 (tror jag.nåt sånt.) om.
Och jag kände hur dom verkligen levde sitt liv för Gud.
Hur dom hade lämnat sina hemstäder för att lära känna honom mer.
Jag såg att dom hade nånting. Det där extra som man själv vill utstråla.
Och den friden som dom också visade.
En sån slags frid som jag fick efter mbt. I sommras så bestämde jag mig verkligen för att jag ville följa Jesus och missionsbefallningen och allt det där.
Men. Jag har varit så inne i allt annat, att jag har glömt bort att hålla kvar den där känslan.
Det är som när ens rum är jättestökigt, och så ska man plocka undan. Och så tar man upp bibeln, dör att ställa tillbaka den brevid sängen, men istället tar upp och läser den. Och så sitter man där och läser och läser, glömmer bort vad man höll på med, vad man måste göra, och tidsuppfattningen är borta sen lääänge. Sen plötsligt så tittar man upp, och ser sitt stökiga rum som mamma har tjatat på en i flera dagar att fixa. Så tänker man "Oj, jag måste göra detta först, sen kan jag fortsätta läsa, detta tar nog ointe så lång stund." Så börjar man plocka ihop sakerna och ställa dom på sin plats. Man håller på och håller på, och när man tror att man är färdig så ser man ytterligare en sak och tänker "okej, snart ska jag läsa, jag ska bara...". Och så händer det igen. och igen. och igen. Sen har man helt glömt bort att man skulle läsa, och komma närmre Gud. utav bara farten så slår man igen Bibeln och ställer den på sin nydammade plats.
Och varje gång man har städat så är man ju alltid helt slutkörd efter det, så man lägger sig på den nybäddade sängen och pustar ut, och somnar till sist.
Rummet blir alltid stökigt efter varje gång man har städat. Det blir bara mer och mer grejer känns det som. I hyllorns får böckerna trängas med nya böcker, mya papper.
Skrivbordet får trängas med nya pennor, suddigumm och pärmar. Bordet brevid sängen (där Bibeln står) täcks med andra påminnelselappar, med andra papper med batterier, skrivböcker, andra böcker, och en hel del annat skräp. Skräp som gömmer Bibeln, så man itne ser den, så man itne tar upp den som man gjorde förra gången man städade.
Man glömmer bort Gud helt enkelt.

Jag tror att det är det jag har gjort.
Jag har varit så upptagen med allt nytt, att jag inte har gett lika mkt uppmärksamhet till det jag har haft sen innan.
Kanske har jag tänkt att "ja, men det finns inte så mkt jag kan göra för Gud just nu i mitt liv, jag låter honom säga till när det behövs".
Men man kan inte göra så. Man kan itne låta Gud sköta allt, Gud kan itne säga till en varje gång man behövs utan att man själv ser, eller märker det. När man har bestämt sig för att göra ngt, för att hänge sig åt ngt så får man vara på alerten. Man får leta efter tillfällen. Få ändan ur vagnen.
Jag har varit upptagen med att få "en stadig grund", gällande skola, kompisar, och andra världsliga och alldagliga ting. Men man kan inte få en riktigt stadig grund, utan Gud.
En del kanske lyckas med att skapa en stadig grund utan Gud, men jag är 100% säker på att den kommer att gå sönder efter ett tag.
Men jag är också 100% säker på att har man byggt en grund utan Gud, så kan man få den att bli stadig om man släpper in Gud i fokus igen, om man låter Honom bygga om grunden. Då får man en grund med Gud, och en grund med världsliga ting, och det med världsliga ting är kvar för att det känns behagligt på nåt sätt.

Men jag ska få ändan ur vagnen, och låta Gud bygga om min grund. Jag ska hålla kvar och och se till att det blir nånting gjort. Jag ska lyssna efter Guds röst och gå ut i strid för honom.
För precis som Gud säger till Gideon " Gud är med dig, du tappre stridsman", så är Han med mig. Och det betyder mer för mig än nånting annat.




oj, vad detta kändes som värsta predikan. men kanske att Gud ville ha det sagt.
ÅH! vilken känsla av lyckorus jag fick nu. Jag är använd utav Gud.
Under tiden jag har skrivit det här har jag föreställt mig hur det skulle vara att säga detta inför en församling. Oj. vi får se.

And once again, I can feel the peace i got this summer and that there's hope.




<33 / Stina.