I've started thinking about black again. And that's never a good sign.


Allt blir bara mörkare och mörkare. Och hur mycket jag skulle vilja förklara varför så går inte det. Jag har ett bra liv. egentligen.
Jag har världens mest älskliga familj, omtänksamma och bra vänner, jag känner Jesus, jag går en linje med en intriktning som jag är intresserad av, jag har förmånen att bo i Sverige och jag varken svälter, plågas eller torteras. Jag har ett bra liv.

Jag är glad nästan alla dagar, eller, försöker inta en positiv inställning alla dagar. Och jag kan hålla kvar vid den inställningen för att jag träffar, och ser allt gott i mitt liv på dagarna. Tex, i skolan. Alla mina underbart störda vänner (vi är alla ufon(citerat av peter samuelsson)). Jag älskar dom. Och min kompislista har expanderat enormt sen jag började på Per Brahe. Och jag känner mig inte underlägsen längre, jag känner mig jämlik. Jag känner inte att jag måste vara nåt speciellt för att bli omtyckt, den pressen har nästan släppt helt.
Om detta då bara är en del av allt bra i mitt liv, varför känner jag mig då så ensam? varför känner jag mig så tom på liv? varför känns det som att ett tomrum har fyllt hela kroppen?
Det känns som att hela jag gick i tusen bitar, och tappade bitarna lite varstans i mitt "liv". Och nu finns det bara några skärvor kvar. Och dom som finns kvar, dom är ganska bräckliga. Jag bara väntar på att hela jag ska falla ihop, eftersom det säkert inte kommer finnas något kvar av mig snart.
Jag har försökt. Försökt fylla hela mig. Inte med att förtära alkohol, för det är bara dumt. Inte med knark, för det är också dumt. Inte med något som strider mot mina principer eller allmänt vett. Jag har försökt.
Kanske är det så att.. det inte kan komma in nåt att fylla ut tomheten med. Att det inte finns någon öppning.
Och det får allt att verka så mörkt. Så ohjälpligt och värdelöst. Och när jag inte kan se ljuset i slutet av tunneln så känns allt så mörkt, och som att allt är skit.
I may seem happy and I really should be, but in some strange way I dont understand, I'm not. Really not.


Jag vill att Josefin ska vara här. Jag vill att hon ska vara här och lysa upp min vardag, och hindra mig från att må så dåligt. 'Cause there's no one else that brings me up like Josefin.

2 kommentarer:

josefin sa...

åh, stina, älskligaste stinan i helaste världen. jag vill hålla din hand (fast du vill nog inte hålla min, för den är kall) och krama dig. in your loneliness you'll always find me. jag lovar dig. skriver mer sen. nu måste jag återgå till skolandet. jag älskar dig.

josefin sa...

älskliga du. jag ska inte säga att det blir lättare för jag vet helt enkelt inte om det blir det. men gud tar hand om dig. och jag försöker så gott jag kan. du o jag ska förändra världen och kanske vi känner att vi gör nytta för världen då. kanske kan vi känna oss lite mindre tomma. jag finns alltid här.