Save room for my love

mmmhm

Jag lyssnar på John Legend nu, och funderar lite över veckan. Och den här varit riktigt jobbig men samtidigt helt fantastiskt upplyftande.
Det jobbiga står för mördarplugget. När jag kom hem vid 18:00, spenderades 7 timmar åt att skriva min muntliga redovisning för svenska nationella (som jag helt tappade tråden och sammanhållningen på), och att göra allt det där som man inte ska, men ändå alltid lyckas göra när man verkligen borde bli färdig med pluggandet. I och med det, pluggade jag aldrig till mitt samhällsprov som jag av snälla Christer fick skjuta upp till nästa vecka.
Tisdag skrev jag färdigt ARL-uppgifterna, sådär i sista rappet. Helena är föresten sjukskriven... Ingen vet for how long. Trist om det är illa.
Iaf, idag (ursäkta för dag-för-dag-dokumenteringen) hade jag spanskaprov. Himla skönt att få det gjort, och det kändes som att jag kanske klarade det fastän jag abra pluggade dagen innan. Pratade med Frida också om spanskan, och föreslog ett annat alternativ till att hoppa av kursen (more about that later).

Det som har varit upplyftande är energin som verkar ha återuppstått på skolan. Det har varit så grått, på nåt sätt. Vet inte riktigt hur eller varför, men jag har lite lösa teorier.
Antingen är det inte bara från mitt jag-vantrivs-i-skolan-perspektiv, utan faktiskt "i luften". Kanske har dom fixat luftkonditioneringen, hö hö.
Eller så är det att jag på nåt sätt har öppnat mina ögon, och inte riktigt "sett" att det funnits där hela tiden. Men en annan sak jag verkligen tror att det har med att göra. Iaf, från my point of view. I måndags morse bytte jag ut min sovmorgon till 3-4 h håltimme, och idag stannade jag kvar i skolan efter kulturhistorian (och dessutom hängde jag med klasskompisar som är väldigt härliga men som jag aldrig umgås med, medan jag väntade, men nu ska jag komma till poängen), för att kunna gå till NY GENERATION. Och åh. Det kändes sjukt mycket bättre att gå nu, än vad det har gjort innan. Ska försöka fortsätta att gå, och se om det känns bra, eller om det bara blir... ja, som det var när jag inte orkade gå för att det var tungt (enkelt förklarat).

Idag var Samuel Folke, ungdomsledare i Falköping där och pratade om Fasta.

Och jag kan säga att jag förstår grejen och betydelsen av det nu, det gjorde jag inte riktigt innan.

Och han var ju så himla härlig! Verkligen skön. Äkta. Och sånt är ALLTID upplyftande att se - människor som är äkta, i en frikyrkovärld där jag kan känna att det lätt blir så mycket yta (eller hur jag nu ska säga, jag är inte så bra på att förklara).

Och jag är så tacksam över att Gud har en del i mitt liv. Trots att det har varit rocky det senaste året (senaste två åren? äh, whatever).

När jag ser Jesus, ger det mig hopp. Riktigt, hjärtevärmande, och glädjande hopp. Fast dagen efter kan jag vara totalt likgiltig, men det är ju just det där jag jobbar med. Hitta sanningen, i min takt, i min realtion. Lite sådär.

Långt inlägg, heh. De kommer inte så ofta, får man väl trösta sig med.

Nu ska jag göra en fantastisk lista. I ett annat inlägg. Tjobido!