snodd bild från ellens arkiv.ooooh.dä ä jag.i slitna skor.
Fin helg!
Fredags: lite drop in för Mamma-firare.
Lördags: god mat och kalas hos Amanda.
Söndags: god mat, Karin-firande och lite släkt.
Väldigt trevligt alltihop. Helgen har liksom varit... reviving, på nåt sätt.
Var väl pga av kalaset hos Mandis. Det var en hel bunt musikare, och sen jag och Martin. Jag hade lite lätt (läs: rejäl) socialångest över hela grejen innan men det löste sig fint. Tydligen fungerar jag i sociala sammanhang (iaf ibland), och jag behövde verkligen känna det. Jag är på nåt sätt så rädd för sociala bitar, för jag känner mig ganska ofta helt blaha och när man då ska prata och umgås med folk så är det tryggare att vara hemma.
Det skapar dock ett väldigt knagande i en, och jag kände att det var så innan nu. Jag är friskt lycklig för att jag gick på kalaset. Hoppas det håller i sig ett tag tills I get the hang of it, att jag umgås mer med folk så att det blir lite vana.
Åh, men det var verkligen att jag funkade, jag var inte så himla uptight och tråkig som jag alltid känner mig, och dessutomvar att det folk där samtidigt som jag aldrig hade träffat förut.
Jag vågade vara, jag vågade vara mig själv lite. Åh, sååååå skönt!
Och just det, en annan grej.. från i fredags (uppdatera oftare, kanske?).
The Sören var här på eftermiddagen och var fantastisk som vanligt. Men han berättade om, väldigt naturligt, att han hade läst i Jobs bok, som är ungefär den deppigaste killen i hela Bibeln. Han sa att, Job hade det så himla jobbigt, men det var när han såg till andra som det började gå bättre. Och det träffade. För jag kan verkligen hålla med om att när man ser längre än sig själv så får man lite distans till ens egna problem, och då kan det ordna det sig mer och mer på det egna personliga planet när man fokuserar mer på andra än sig själv. Jag tror det är sånt som är så väldigt lätt att trilla dit på, och det ger ju så feta konsekvenser... Someone's thought of that (not reffering to The Almighty).
Men till exempel innan kalaset i lördags, i bilen bad jag till Gud att hjälp mig hjälp mig, du vet att jag tycker det sånt här är svårt (det där lät väl kanske väldigt egencentrerat, men det jag menade för mig själv och Gud var att få hjälp med att fokusera på andra, att det skulle hjälpa mig i det sociala). Och det funkade för mig!
Likaså idag, jag gick på mötet. Det fanns ingen svår och jobbig känsla över det, och jag kändes enklare alltihop. Gud, bön, everything, you name it!
Jag bad för en man som satt brevid mig i bänken (som sen visade sig vara morfars kusin), och det skulle aldrig ha fallit mig in t ex i måndags. Och då var det verkligen det sista jag frivilligt skulle göra för en annan, för att jag tänkte inte att jag borde försöka hjälpa andra innan jag själv kände att jag var okej först. Jag såg inte längre än mig själv. Fast självklart är ju det där väldigt individuellt hur och när det är rätt och orätt tid, men för mig blev det en sån helomvändning och jag insåg liksom att det spelar ingen roll hur jag själv mår, oavsett vill jag andra människor väl.
Alltså även om jag inte tror att det är liksom färdig-övat på att tänka mer på andra, så visar det ju faktiskt ändå vilken stor Gud vi har när man märker en sådan förändring bara dagarna efter.
Det är en SANN Gud, som håller sina löften! Och bara det att jag förstår lite av det såhär två dagar efter den insikten (som kan verka så liten men egentligen är en av de fetaste grejerna i Jesusefterföljande), efter typ 2 år av förvirring och tvivel och... andligt bajs rent ur sagt, känns för mig helt övermäktigt. Och vad har jag då att vänta mig? Och ja ja, det kommer att komma mer skit, men det finns en tid för optimism och en tid för skeptism.
Men som sagt, OTHERS FIRST (för att låna Ny Generations formulering) är en av de fetaste grejerna i efterföljelsen. Och i relationen med Jesus kan den så lätt bli så liten. Även om det är det man läser om och kanske kopplar Jesus mest med, dvs hans kärlek till andra människor, så var det iaf för mig så att jag inte riktigt fattade fast jag trodde att jag gjorde det. Det har liksom alltid varit 'Ja, men det är väl klart att jag bryr mig om andra människor, hur gör man inte det, och jag är ju kristen för sjutton säger det ingenting?', och jag kan tänka mig att det inte är bara jag som (har) tänker så. Det är något man måste förtydliga och klargöra noggrannare, att Jesus brydde sig mindre om sig själv och mer om andra. Och det är sååå viktigt. Det betyder inte att att man som efterföljare ska skita i sig själv och bara se till andras behov. Nej. Det betyder att man ska sätta andra framför sig själv, att allt inte ska handla om mig.
Och jag tror att det är svårt att verkligen fatta det där, jag menar bara för att jag har fått en uppenbarelse om det nu så betyder det ju verkligen inte att jag fattar hela grejen. Det finns så mycket, mer än vad vi kan ana, i livet med Jesus. Det är.. ofantligt, nej, helt obeskrivligt mycket.
Och jag tror också att för att kunna sätta andra framför sig själv, så måste man lägga all sin skit på Gud, på korset. Skitsvårt, och till och med skitjobbigt faktiskt. Det är oro och ångest som kan finns som hinder för att lita på att Gud tar hand om det. Och jag kan inte räkna hur många ggr jag har försökt lägga allt på Gud och misslyckats. De här hindrena, det som gör att det kan kännas svårt att lita på Gud, är strategiskt ditplanterade av djävulen, just för att steget till att lita på Gud är stort, mäktigt, och otroligt livsavgörande.
Men det är fantastiskt och så fullt av nåd att vi kan göra det, att Gud älskar oss "trots allt".
Och jag vet inte, men jag tror att det är det jag har att säga om det här, for now.
Fortsättning följer... Och God bless!
Nu ska jag fixa lite och sen sova, mmmmmhm.
Hej!
/S
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar