and now my eyes come open I'm not afraid to be forgotten i won't be alone, just take me home


Det är dags att dra vidare snart. Jag menar inte till Frizon som är nästa vecka, jag menar inte till "kanskeresan" till Peru, jag menar mycket mer än så. Det är inte lyckligt här längre. Det går inte att se till det vackra nu och tänka att jag kan leva på det lite längre till. Det går inte att se till omständigheterna och tänka att lite till kan jag nog stå ut med dem. Det går inte för att det har pågått alldeles för länge och viljan att försöka finns inte där, det är för mycket som sviker. Jag vill bort härifrån, och jag faller ihop när jag tänker på att jag har ett till år kvar här. Det går inte att tänka "bara" ett år kvar, det gick knappt innan och det går inte bättre nu. Jag behöver ett ombyte av platser, människor, livstil och känslor. Om jag inte drar vidare snart så kommer gnistan gå ur mig helt (nej, den lyser inte särskilt nu) och jag kommer sluta som en hög på golvet, full av gråt och uppgivenhet. Jag vill inte sluta här, jag vill vara lycklig.
[Herre, hör min bön.]



you can carry me, can carry me
if your going to the sea, out to the sea
will you carry me in your long boat
heading out to the sea will you carry me