En pittoresk liten röd stuga, med vita knutar.

Med tillhörande dass och dusch i varsin pittoreska lilla stuga med vita knutar.
Det är underbartfantastisktotroligt vackert här.
Den här platsen har det där. Ni vet, det där lilla extra som gör att man helt tappar alla ord, får en otrolig salighetskänsla i kroppen, och som fullständigt blows you away så att man inte vet vart man ska ta vägen.
Huset har familjen Thörn haft i ända sen morfars far, och det syns lite. De tillhörande småstugorna är har en solblekt röd färg och gångjärnen är smått rostiga. Fast inte dass-delen av en stuga, det ser ovanligt mysigt ut, för att vara ett dass menar jag. och duschstugan känns ny, och inte alls gammal på nåt sätt. Eller ja, förutom den där känslan av gammal lantlighet, men den känslan ligger över hela stället.
Den finns i luften som är frisk och varm, den finns i möblerna som är minnen från förr, den finns i de "nyare" 80-tals tapeterna som finns i nästan varje rum som används mycket.
Huset som man bor i är ett potpurri av gammalt och nytt, en skön blandning som känns hemma på nåt sätt, även fast jag bara har varit här i mindre än ett dygn.
Trädgården är stor, grön och färgfull, och det växer vildblommor överallt, det finns enorma bokar och andra trädslag överallt. Stugan ligger nämligen ute i en skog, eller i "tjotahejti", som man skulle ha sagt hemma i Kaxholmen. Det är stenrös överallt, och hur rädd jag än är för ormar, så är det charmigt, den känslan övervinner rädslan. Fast jag vet verkligen inte hur jag skulle reagera om det kom fram en orm, slingrandes mot mig ur ett stenrös (fast jag kan inte förneka att jag har en liten, osäker fantasi om hur det skulle kunna se ut, haha).
Dom har en speciell bok mittemot där jag sitter nu, med Ellen som flätar mitt hår och med Per-Johans mac framför mig, i ett lite slitet vardagsrum som praktiskt taget andas 1800-tal. Boken, som är kanske 20-25 meter hög, har ett spindelnät längst upp. Ett nät gjort av vita, gröna och blåa starka rep med tusen knutar, allt för att det ska sitta fast i trädets stammar som sträcker sig mot himmelen. Man kan sitta där uppe, det är lååång och klurig väg att klättra, men man kan sitta där även att det känns riskfyllt.
När man är där uppe och oroar sig för att ramla ner, så ser man på nytt vilken stor Gud vi har. Sjukt snällt att göra vår värld så vacker (synd bara att vi förstör den).
Den här platsen har allt det där, och minst tusen underbara saker till.

Mina ord kan inte göra rättvisa åt den här platsen, men nu har ni kanske en lite bild av det.
Det är föresten såna här platser som man trivs på. Man trivs helt enkelt. Inte lagom, inte bra, inte fantastiskt, bara rätt och slätt: trivs. Man behöver inte hävda sig, eller komma med hänförande beskrivningar för att övertyga andra, och kanske sig själv, att man trivs.
Att trivas borde vara en av de viktigaste sakerna i livet. Att man trivs med sig själv, där man är både fysiskt och andligt, och med de som finns i ens omgivning, även om kanske har hundra åtaganden och uppgifter som kliar en obehagligt i ryggen.







(Nytt comviq-nummer! Dock tillfälligt, men ändå : 0737591536.. tror jag.
Om det inte funkar kan ni ringa mamma: 0733977718, och fråga efter nummret.
Det är ett kontantkort som jag har för nödfall, så förlåt om jag inte svarar tillbaka på sms. Men ringa gärna! It's allways nice what a small chat, once in a while :).)

Take care, peep's.