Orkeslöshet

Jag är så sjukt trött, HELA TIDEN.
När jag är uppe i varv och är superstressad, då är obeskrivligt trött men jag hinner inte tänka på det då. Och det slutar alltid med att efter en stressperiod varvar jag ner så totalt när jag ska pusta ut för två sekunder, att jag går från att vara superstressad till att ligga utslagen. På samma dag.
Och när jag är nere i varv och inte gör ngt vettigt alls, då blir jag såhär, som jag är nu. Totalt orkeslös. Jag vaknar, sover två timmar mer, åker till skolan, går till olika salar, sätter mig, lyssnar två sekunder, sover, lyssnar, sover lite mer, lyssnar, åker hem, dricker, sover, försöker aktivera mig med dator/tv/piano/gitarr etc, sover, äter, sover. Samma visa varje dag nu. Jag hatar dagarna innan lov. Jag hatar dom inte för att man skiljs från sin klass, utan för att man inte gör nånting alls. Man tvingas gå på lektioner som man inte gör ngt meningsfullt på, när man lika gärna hade kunnat stanna hemma.
Jag är verkligen ombytligast i världen. Jag är som en enda bargochdalbana. Sjukt ombytlig på allt, och det har jag alltid varit. Ass.
Och sen har vi ju ockå dagliga besök av huvudvärk och yrsel.
Jag fattar verkligen inte hur jag känner mig positiv. Eller alltså, jag är positiv. Det är bara det här jag är lite trött på.

Förlåt alla att jag är så martyrig just nu men jag måste bara släppa ur lite av min frustration på det här. Och förlåt också för när jag är såhär nere i varv (iofs när jag är uppe i varv, jag är typ världens sämsta kompis då) och sjukt seg (jag är värre när jag är nere i varv).
Jag försöker kommer ur den här sjukt störda cirkeln.

ciao.