Naturen i all sin prakt, och vind är Frihet.

Tänk en äng på en högt belägen plats, flera kilometers utsikt från flera håll. Tänk vårkväll, massa blommor och grönt som blommar och sprudlar, solnedgång, lantlukt (ja, faktiskt), och en god vän. Tänk att stå där länge, och bara ta in allt. Skönheten i naturen som gör en mållös och hänförd, mer än beskrivligt, och även fast man lever i det varje dag. Tänk att stå där och känna all denna skönhet runt omkring sig, och känna vinden som båser vart den vill, för det finns inga höghus eller annat, som säger åt den att stanna. Att bara höra vinden, för att det inte finns några bilar eller annat oljud. Alla dofter som kommer med vinden, doften av mossa, träd, regn, asfalt, gräs, you name it, på samma gång.
Att bara kunna stå där och njuta, även att man har tusen saker att göra, att ta sig tid och känna in allt. Det, min vänner är Frihet.
Och det är också något av de mest underbaraste som finns.

Jag gjorde precis allt det där igårkväll, och ni anar inte vilken frid jag fylldes med. Jag lever på den än, faktiskt. "Vilken mäktig Gud jag har, som har gett oss allt det här!", kunde jag inte låta bli att tänka. Galet, vad fantastiskt. Galet, vad otroligt att Han gav oss ett sånt fantastiskt hem!
Jag tror att om många skulle få uppleva precis allt sånt, så skulle många förstå varför man ska ta hand om jorden.
Precis som man träffar människor som gör intryck och lämnar spår av sig själva i en, så gör våran jord det.
Och precis som man träffar änglar och människor sända från Gud, som man vill ta hand om för att de är så fantastiska, så är det samma sak med naturen.
Gud gav oss det här som vi lever i, det här som jag tror att vi inte uppskattar tillräckligt mkt, det här som vi håller på att förstöra, Han gav oss det för att Han älskade oss och ville det bästa för oss. Borde inte vi ta hand om det som vi fått? Jag menar, jorden är inte vår, borde vi inte vara lite mer omtänksamma om andras skapelser? Am I not right?
Det är galet vad vi människor är egoistiska.
Och det är dags för en förändring.
Vi måste sluta tänka på vad som är bästa för oss själva, utan att ta hänsyn till andra.
Vi måste sluta ta dom vägar som är enklast, börja utsätta oss för prövningar.
Jag lovar, det kommer vara dubbelt så bra för en människa om den kan hjälpa andra, det kommer att sluta minst dubbelt så bra om vi tar de krångliga vägarna.

Get some courage people, and try.
Det är det minsta vi kan göra.

Nån som är med mig?

God bless.