Ångest, ångest, ångest överallt.


Skit. Skitskitskit.
Det är inte så att jag vill få panikångest av att umgås med min familj mer en än hel dag, utan att kunna gömma sig.
Min Mamma tror att jag hatar henne, och inte tål hennes sällskap, min Pappa tror att allt bara är hans fel och säger att han likaväl kan flytta isf, Karin .. lider på sitt sätt, men mamma och pappa har aldrig riktigt gjort så mot henne som dom har gjort med Ellen, Frida och mig, för att hon är utvecklingstörd (kind of), och har beskymmer som är helt.. oförståeliga för utomstående..ungefär.
Alla år som man har försökt att dölja det, alla år då man har tänkt "Nej, dom har mkt att tänka på", alla år då man har undikit det för att inte såra någon. Och det gick inte längre ikväll. Efter alla år.
Allting får för sig att brista över en dum stockholmsresa, en resa som skulle vara lycklig. Och det finns ingen rätt tid för att säga såna här saker.
Jag älskar min mamma, och jag älskar att vara med henne, likaså med pappa.
Det är bara så att min familj har kommunikationsproblem.
Ingen tar itu med saker och ting på samma sätt, och den andra tycker inte att det sättet som den ena tar det på, är ett rätt sätt, samtidigt som den själv inte är säker om ens eget sätt är rätt sätt.
Och jag klarar inte av det. Jag gör det inte längre.
Min mamma och pappa har haft problem sen vi kom hem från Bolivia. Det var 10 år sen.
10 år av tystnad, 10 år av orklöshet, 10 år av att prata med andra än den som faktiskt behövdes pratas med, 10 år av att lägga det på andra.

Och det är det som är grundproblemet.
Och det funkar inte längre.
Snart måste dom ta itu med det. Annars vet jag faktiskt inte vad som händer. Jag hoppas bara på att dom kommer ta tag i det snart.

För det är ångest, ångest, ångest och tårar överallt.

Och det är svårt att inte ta på sig skulden. Jag vet ju att i grund och botten är det deras problem.
But it's still me who brought it up.