Idag av alla dagar skaffar jag den här bloggen.
Kände att jag behövde någonstans att skriva av mig offentligt då och då.
Folk säger: "Let it out!"
Okej.

Mitt liv började med Bolivia. ('Cause I'm an MK, YES I AM!!)
Ett fantastiskt land med otrolig historia, en spännande kultur och ett helt underbart vackert landskap.
Det kanske ser och verkar livlöst, och att det bara dammar och luktar toalett, men om man bara skrapar lite på ytan(för att använda en sån klischig term), så ser man allt det där "lilla extra", som vissa spenderar ett helt liv på att söka efter. Just det där "lilla extra" som vi ofta kallar hem. Iaf för mig. Det kvittar hur mycket jag än tänker på allt som jag har här i sverige, och det kvittar att min mamma säger "det kanske kändes som hemma då, men inte nu". To me, it'll allways be home. Jag hoppas på att få åka tillbaka. Jättemycket hoppas jag.
När jag skulle fylla 7 så blev det ett rätt rejält miljö-ombyte till sverige. Sverige är underbart och vacker och allt sånt där, men då var det rena skräcken. Att komma till ett land som man inte känner, varken språket eller människorna är det värsta som har hänt mig. Javisst, jag kunde ju svenska, men inte lika bra som spanska. Javisst, jag kom ihåg hur det såg ut där min mormor bodde, men det var allt. Priset jag ofrivilligt fick betala var att förlora mitt språk, mitt hem, mina vänner, min självförtroende, mitt jag, mitt.. allt. Jag blev blyg, något som jag inte ens visste att man kunde vara, jag blev rädd för vad människor tykte och tänkte om mig.
Idag kan jag lite spanska, men inte som då. Jag kan vara social vissa tillfällen, men jag har svårt att hitta människor att öppna upp för. Jag har fortfarande dåligt och bräckligt självförtroende. Genom att bli blyg, missanpassad och rädd förlorade jag mig själv. Inuti visst jag fortfarande vem jag var, men utsidan försökte visa någon annan. Det var då. Jag hade undebara vänner och allt var fint i ett par år. Förutom att bitar av mig själv försvann ljudlöst och omärkbart.
Sen, för ett par år sen så började jag må dåligt. Jag slutade leta efter bitarna av mig själv, för det var mer än vad jag klarde av. Och jag pratade inte med någon, för jag har känt mig manad att gå fram till någon och prata om hur jag mår. Om någon frågade "hur mår du?", svarde jag "bra". Även fast jag inte mådde bra. Det är så fortfarande.
Den enda jag kunnat hänge mig åt är Amanda och Julia. Men jag vet inte om dom förstod riktigt, eftersom dom inte har varit i samma situation som jag. Men dom är verklien hur bra som helst och förtjänar väldigt mycket cred för att ha stått ut med mig.

Men förra året lärde jag känna Josefin. Hon förstod direkt och vi connectade verkligen on the blink of an eye. Hon förstår precis, för hon har upplevt ungefär samma saker som jag. Hela missionsgrejen, miljö-ombyte, etc. Jag träffade henne på MBT (missionärsbarns träffen), världens bästa läger där man verkligen känner Guds närvaro i varenda bänk i tältet. Fast inte bänkarna rent materiellt sätt, för just materiellt sätt är dom skoningslösa. Iaf. Varje år kom man hem uppfylld av Helige Ande, men man tappade den känslan ganska snart. Varje år, samma visa. I år har jag verkligen bestämt mig för att inte tappa bort Honom. Att gå till Honom för hjälp. För Gud hjälper verkligen.
Nu kanske det verkar som "du kom ju precis hem från MBT, du kan ju inte veta än om du kommer tappa bort Honom juh". Men Gud talade verkligen till mig. Årets MBT var verkligen inte som alla andra. Andra MBT har varit "Åhh vad kul att få träffa alla andra MKs igen!", men i år har jag vaknat varje morgon och verkligen jublat inuti efter bibelstudiumet, och tänkt "det är möte ikväll, det är möte ikväll!!"
Jag har alltid sagt mig vara kristen sen födseln, pga hela missionärsbarn grejen, men jag har inte känt inte Gud på riktigt förrens i år. Jag letade överallt efter dom här bitar av mig som försvunnit, överallt fast inte hos Gud. Jag letade efter någon att vara, då jag inte trodde att vara mig själv inte kunde vara att "vara någon".
Men när jag har lyssnat på Preston, Peter och Miriam (Årets talare på MBT) har jag verkligen känt att Gud försöker säga något till mig.Och jag har lyssnat. Och jag vet nu att Gud kommer hjälpa mig.
All oro jag någonsin känt för gymnasiet, min ekonomi, framtiden, ja allt, har han dämpat i mig. För Han har fått mig att förstå att jag kommer inte vara med om allt det där ensam. När allt händer, då VET jag att om jag skulle vackla så finns Han där för mig, redo att ta emot.
Han har gett mig en frid jag aldrig kunnat drömma om!
Det känns mycket lättare nu att ta tag i att leta efter bitarna nu när Han har gjort mig starkare och och nu när jag vet att jag inte behöver göra det själv.

Gud hjälper. Det är jag ett levande bevis på.

ÅH VAD SKÖNT.


Jag kanske ska berätta lite om årets MBT också, men jag ska till tandläkarn imorgon och måste sova lite. /stina