I've started thinking about black again. And that's never a good sign.


Allt blir bara mörkare och mörkare. Och hur mycket jag skulle vilja förklara varför så går inte det. Jag har ett bra liv. egentligen.
Jag har världens mest älskliga familj, omtänksamma och bra vänner, jag känner Jesus, jag går en linje med en intriktning som jag är intresserad av, jag har förmånen att bo i Sverige och jag varken svälter, plågas eller torteras. Jag har ett bra liv.

Jag är glad nästan alla dagar, eller, försöker inta en positiv inställning alla dagar. Och jag kan hålla kvar vid den inställningen för att jag träffar, och ser allt gott i mitt liv på dagarna. Tex, i skolan. Alla mina underbart störda vänner (vi är alla ufon(citerat av peter samuelsson)). Jag älskar dom. Och min kompislista har expanderat enormt sen jag började på Per Brahe. Och jag känner mig inte underlägsen längre, jag känner mig jämlik. Jag känner inte att jag måste vara nåt speciellt för att bli omtyckt, den pressen har nästan släppt helt.
Om detta då bara är en del av allt bra i mitt liv, varför känner jag mig då så ensam? varför känner jag mig så tom på liv? varför känns det som att ett tomrum har fyllt hela kroppen?
Det känns som att hela jag gick i tusen bitar, och tappade bitarna lite varstans i mitt "liv". Och nu finns det bara några skärvor kvar. Och dom som finns kvar, dom är ganska bräckliga. Jag bara väntar på att hela jag ska falla ihop, eftersom det säkert inte kommer finnas något kvar av mig snart.
Jag har försökt. Försökt fylla hela mig. Inte med att förtära alkohol, för det är bara dumt. Inte med knark, för det är också dumt. Inte med något som strider mot mina principer eller allmänt vett. Jag har försökt.
Kanske är det så att.. det inte kan komma in nåt att fylla ut tomheten med. Att det inte finns någon öppning.
Och det får allt att verka så mörkt. Så ohjälpligt och värdelöst. Och när jag inte kan se ljuset i slutet av tunneln så känns allt så mörkt, och som att allt är skit.
I may seem happy and I really should be, but in some strange way I dont understand, I'm not. Really not.


Jag vill att Josefin ska vara här. Jag vill att hon ska vara här och lysa upp min vardag, och hindra mig från att må så dåligt. 'Cause there's no one else that brings me up like Josefin.

Kill the lights




Kanske kanske att jag tänker att det inte spelar någon roll
Kanske kanske att jag undrar om det verkligen gör något
Kanske att jag tar ifrån mig livet på så vis
att jag kastar bort den lilla bit av liv som jag har kvar
Kanske att jag går tyst tyst förbi och försöker vara osynlig
Kanske jag försöker gå förbi allt jobbigt utan att göra något större väsen av det
Kanske att jag struntar i vad alla kommer att tycka,
tänka
och säga. Kanske.
Allt blir bara större och större och
mina svaga armar kan inte hålla hur mycket som helst
mina knän kan inte stå raka under all tyngd
det går bara inte.






A warningsign
I missed the good part and I realize
I started looking in a bubble burst
I started looking for exuses
Come on in
I've got to tell you what a state I'm in
I've got to tell you in my loudest tone
That I started looking for a warningsign
When the truth is
I miss you
Yeah the truth is
That i missed you so.

Det ska verkligen gå nu.






Jag hoppas på det nu. Idag var första NyGeneration -mötet. det avr jättebra, och det känns bra. Jag vill absolut på Nordic!

Jag vet att Han är med mig, men ibland är det som att det finns så mycket skit som för bort ens tankar från Gud .
och det vill jag ju inte.

Och jag vill inte ha tankar som frågar om det gör ont, eller om någon ens skulle bry sig, men dom kommer ändå.
Jag vet att jag är älskad utav många och att jag har betytt något för människor. But still.
Jag har alltid haft lite för fullt upp för att kunna hjälpa mig själv, i all min iver att hjälpa andra.
Jag hade inte försökt reda ut mina egna problem, för jag visste inte vad för slags problem det skulle kunna vara, och jag hade alltid fullt upp med andras. Hela tiden. Nu snackar vi cirkus 3-4 år sen.
Jag har fortfarande en iver, om inte större, att hjälpa andra. Allt är ju så mycket "bättre" om alla mår bra. Men livet är skit ibland. Det är bara det att jag har svårt att hantera det.
I alla fall. Jag vet att man var liten för 3-4 år sen, men att vara "stor" är inte något kriterie för att må dåligt. Det är inte något man måste vara för att " ha tillåtelse" att må dåligt.
Det är det verkligen inte. Man ska inte känna när man är "liten" att man inte får må dåligt. Man ska inte behöva gå runt och låtsas att allt är bra. Man ska inte behöva det.

hej.
I'm just not used of being this big.
jag kan inte det här. det här med att vara stor och gå på gymnasiet. jag vet inte vad man ska göra. ska man vara sådär "allt för att vara flashig och intressant" eller ska man vara "någon" eller ska man vara sig själv?
Jag vet inte. och jag vet inte heller om det känns bra att gå ESBD 1c.
Jag vet inte.
Trivs jag? Jag vet inte.

Jag
vet
verkligen
inte.

och vill jag verkligen vara med om det här? Jag vet inte.

Och frida har flyttat nu. Jag saknar henne. Även fast vi kanske inte hann umgås så mkt, så saknar jag henne.
I'm loosing them, one by one.






Och jag mår verkligen inte bra. och jag vet verkligen inte varför jag verkligen inte mår bra. jag vet inte.
och jag hatar det. jag hatar det.


[men det gick bra på matten idag. jag fattade faktiskt. jag ska nog göra lite extrauppgifter. föröka vara duktig och förstå.
försöka.

cold, cold water surrounds me now
and all i've got is your hand
lord can you hear me now
lord can you hear me now
lord can you hear me now
or am i lost?

oh once dougther
allow me that
and i can't let go of your hand
lord can you hear me now
lord can you hear me now
lord can you hear me now
or am i lost?

cold cold water surrounds me now
and all i've got is your hand.
lord can you hear me
lord can you hear me now
can you hear me
am i lost

am i lost?

Alltså. Det gick mycket bättre än förväntat.
Jag är helt förundrad över att jag var social och pratade och försökte lära mig alla namn. Fast jag undrar hur många av dom jag kommer komma ihåg imorgon. Alla var så söta i min klass. ^^.

Och jag missbrukar verkligen den här: ^^.
Seriöst allvarligt. jag måste sluta använda den så mkt.
Och sluta säga seriöst hela tiden.

Det var en sån konstig dag idag.
Jag har lixom väntat på att jag ska gå i gymnasiet ända sen jag såg Prinsen och Tiggaren när jag gick i sexan.
Det var JÄTTEKONSTIGT.
Jag kände mig inte så stor som Ellen var när hon började 1:an.
Fast iofs så kommer jag mest ihåg henne när hon gick i 3:an.
På nåt konsigt sätt så kände jag inte Ellen, min egen syster, så bra för ett par år sen.

Jag kanske växer. Det gör jag nog.
Och Charlotte var jättebra idag. Har inte hört henne sjunga själv nån gång. Men hon var bra. Och jättesöt. Hon började skratta när kören sjöng. Och hon stod längst fram. Det var roligt ^^.
Och Johan var också Jättebra. Lite blygsam. Men det var mest gulligt.
Gulligt är ett ganska fjolligt ord. Eller. Själva ordet. Det låter så.. så.. gulligull.
Men iaf. Han var jättebra.(det ska jag och Lina säga till honom nästa gång vi ser honom. fast jag undrar om vi vågar.)
Och det var så himla roligt när jag och Mimmi började skratta för den där hästgnäggande-signalen som tjejen som satt bakom oss hade som ringsignal. Jag höll på att dö.! Likaså på första låten som kören sjöng, stämman som bas-killarna hade. gaaha.
Jag ska sluta använda alla smileys så mkt. Fast inte miffot. Om den nu räknas som en sådär'n typisk smiley.
Jag kommer ifrån det som jag höll på att skriva om.
Men iaf. Skolans första dag var bra. Vettiga människor, och nya människor.
What should I say, it was a wonderful day.




So come on curage teach me to be shy
'cause it's not hard to fall.
When you flow like a cannonball.





You give me miles and miles of mountains
and I ask for the sea