cold, cold water surrounds me now
and all i've got is your hand
lord can you hear me now
lord can you hear me now
lord can you hear me now
or am i lost?

oh once dougther
allow me that
and i can't let go of your hand
lord can you hear me now
lord can you hear me now
lord can you hear me now
or am i lost?

cold cold water surrounds me now
and all i've got is your hand.
lord can you hear me
lord can you hear me now
can you hear me
am i lost

am i lost?

Alltså. Det gick mycket bättre än förväntat.
Jag är helt förundrad över att jag var social och pratade och försökte lära mig alla namn. Fast jag undrar hur många av dom jag kommer komma ihåg imorgon. Alla var så söta i min klass. ^^.

Och jag missbrukar verkligen den här: ^^.
Seriöst allvarligt. jag måste sluta använda den så mkt.
Och sluta säga seriöst hela tiden.

Det var en sån konstig dag idag.
Jag har lixom väntat på att jag ska gå i gymnasiet ända sen jag såg Prinsen och Tiggaren när jag gick i sexan.
Det var JÄTTEKONSTIGT.
Jag kände mig inte så stor som Ellen var när hon började 1:an.
Fast iofs så kommer jag mest ihåg henne när hon gick i 3:an.
På nåt konsigt sätt så kände jag inte Ellen, min egen syster, så bra för ett par år sen.

Jag kanske växer. Det gör jag nog.
Och Charlotte var jättebra idag. Har inte hört henne sjunga själv nån gång. Men hon var bra. Och jättesöt. Hon började skratta när kören sjöng. Och hon stod längst fram. Det var roligt ^^.
Och Johan var också Jättebra. Lite blygsam. Men det var mest gulligt.
Gulligt är ett ganska fjolligt ord. Eller. Själva ordet. Det låter så.. så.. gulligull.
Men iaf. Han var jättebra.(det ska jag och Lina säga till honom nästa gång vi ser honom. fast jag undrar om vi vågar.)
Och det var så himla roligt när jag och Mimmi började skratta för den där hästgnäggande-signalen som tjejen som satt bakom oss hade som ringsignal. Jag höll på att dö.! Likaså på första låten som kören sjöng, stämman som bas-killarna hade. gaaha.
Jag ska sluta använda alla smileys så mkt. Fast inte miffot. Om den nu räknas som en sådär'n typisk smiley.
Jag kommer ifrån det som jag höll på att skriva om.
Men iaf. Skolans första dag var bra. Vettiga människor, och nya människor.
What should I say, it was a wonderful day.




So come on curage teach me to be shy
'cause it's not hard to fall.
When you flow like a cannonball.





You give me miles and miles of mountains
and I ask for the sea

You said I'm gonna buy this place and burn it down.
I'm gonna put it six feet underground.
You said I'm gonna buy this place and watch it fall.
Stand here beside me baby in your crumbling walls..

Oh, I'm gonna buy this place and start a fire.
Stand here beside me until I fill all your hearts desires..

'Cause I'm gonna buy this place and see it burn.
And do back the things I did to you in return.

Said I'm gonna buy a gun and start a war..
If you could tell me something worth fighting for.











för det är så jag känner.

Knock, knock who's there?
I don't know.

Idag läste jag i tidningen vilka som hade kommit in på de olika programmen i Jkpg. Jag stod sist på Bild& Formgivning -spalten.
Ovanför mig stod det en massa massa namn som jag inte hade hört förut.
Bara två. Men dom känner jag inte. Dom har bara gått på min skola. Fast det var såna som jag inte ens sa hej till. inget elakt bakom, det bara är så att till vissa säger man hej till, andra inte.

Fast jag vet inte. Dom verkade inte sådär jättespännande.
Och jag är rädd. Seriöst rädd.
Jag behöver någon som kan stötta upp mig för jag är verkligen jätteblyg och inte alls särsilt social. faktiskt. Jag har liksom svårt att säga tack när någon ger mig en komplimang.
Jag behöver någon som förstår, som inte lämnar mig för att jag är blyg.
Förlåt.

endlessly
i'll love you endlessly
hopelessly, i'll give you everything
but i won't give you up
won't let you down
and i won't leave you falling
it the moment ever comes.

jag måste bli bättre. bättre på mycket.
jag måste bli stor. kanske större.
Idag känner jag mig ganska nedbruten.
Ungefär som när man inte har städat sitt rum på en hel månad och alla saker och kläder bara ligger, hänger och dammar överallt.
Ungefär så känner jag mig idag. Fast att jag är alla saker och kläder.

But let's keep the happy face on, let's cry inside.
can't scream out your dejection,
can't cry when everybody's watching.
Can't.
They say that i'm fine, well they don't know,
no they don't know,
that i cry inside.
Inside.

I just can't realize that they were in a car-accident.
How? Why?
Will they cope?

Jag vet inte vad jag ska säga. Det är så.. hemskt att det inte finns ord..